Det är inte varje dag man får läsa en hel tidning som handlar om smide. Dock kom jag härom veckan över ett 16 år gammalt exemplar av tidningen Hemslöjden. Temat för detta nummer 4 1994 var just smide och smeder. Manliga så väl som kvinnliga och här fanns mycket att läsa. Närmast kom artikeln om Hjärtumyxan som jag återger här eftersom den va så bra och läsvärd….
Text: Christel Olsson
Foto: Claes G Svantesson
”Citat”
Smedjan, ett grårappat stenhus, byggt 1932, med halvmåneformade fönster, finns förstås i Hjärtum, ett litet samhälle mellan Göteborg och Trollhättan. Det ryker ur den ena av de två skorstenarna. Bakom huset ligger åkrar och ängar i sluttningen ner mot Göta Kanal. Just idag har det snöat och snön ligger som ett vitt puder över hela landskapet. En gedigen dubbeldörr i trä leder direkt in till smedjan. Trots lysröret i taket är det ganska mörkt därinne, men det är så det skall vara.
– Annars kan man inte se när järnet har den rätta färgen och temperaturen, säger Willy. Han är en kraftig man med ett brett leende. Tänderna lyser vita motdet sotiga ansiktet. Ibland glimmar det till i ögonen under skärmmössan. Ässjan är tänd och glöden från elden reflekteras i det väl använda städet. Det är blankslitet och rundat i kanterna och ser precis så lent ut som bara nött järn kan göra.
– Det passar mig precis, säger Willy. Förr kallades yxan ”Daskebackarn” efter gården Daskebacken där Johan Jonsson bodde. Den blev snabbt populär bland snickare och hantverkare.
Det sägs att hemligheten med härdningen och hetsen, som gör yxan vass och slitstark, var något som Jonsson lärt sig i Norge där han arbetat i flera år som smed. Det har gått många rykten om vari hemligheten bestod. En del säger att Jonssons dotter skulle kissa i härdningen med mera, men Willy avfärdar det hela.
– Skitsnack, säger han bestämt. Under Skogs tid bytte yxan namn till Hjärtumyxan, eller Hjärtumare, eftersom hans smedja fanns där i samhället. Yxan ser liten och nätt ut. Willy gör den i tre storlekar och dessutom en något tjockare för vedhuggning. Någon mall behöver han inte, storleken finns i fingrarna och ögonen.
– Yxorna var tjockare förr, säger han. Det behövdes för att kunna klyva. En snickare byggde ju husen från grunden och yxan skulle klara allt arbete medvirket. Nu är det mer finarbete, därför är de tunnare idag.
– Skillnaden mellan industritillverkade yxor och Hjärtumaren är att jag lägger stålet mellan järn. Järn, stål, järn, säger Willy och visar en färdig yxa, där bara skaftet saknas. Den är blankpolerad och eggen ser sylvass ut.
– När eggen är omkring en och en halv centimeter tjock klyver jag den och sätter in stålet. Då låser jag dörren om mig. Ingen får vara med under härdningen och hetsen.
Det tar ungefär tre och en halv timma att smida yxan, men gör han flera på samma gång går det fortare. Hålet för skaftet slår han, det blir hållbarare så. Han använder polskt stenkol, men stålet och järnet är svenskt.
– Skog talade alltid om hur bra det engelska kolet var, men det var många år sedan man kunde köpa det, säger Willy. Jag har aldrig haft det.
I smedjan står en stor lufthammare av märket Jupiter från 1952. Den är svart av sot, men ursprungsfärgen är blekt gröngul, den syns, mitt på, där Willy, och Skog före honom, lutat handen under arbetets gång. Det finns fler maskiner, fjäderhammare, slipmaskin med mera, som är köpta. Men sina handverktyg har han smitt själv.
Han har inte märkt av den ekonomiska krisen, tvärtom, han hinner nästan inte med alla beställningarna. När han börjar med en yxa är den redan såld. Hjärtumare står för kvalitet och tradition och när man börjar prata med folk har de flesta någon släkting eller anhörig, som ägt eller äger en Hjärtumare.
– Yxorna finns lite överallt runt om i Sverige, säger han. I Amerika med, tillägger han och ser belåten ut. Även kungen har en. Den fick han i present av kommunen under en Eriksgata på 70-talet.
Willy har ett foto av kungen med yxan, men det var inte han som lämnade över den. Willy började som lärling hos Skog, han använder bara efternamnet när han talar om sina föregångare, när han var fjorton år och ganska snart visste han att det var rätt yrke för honom. Idag är han femtioåtta år och det är nästan trettio år sedan han tog över efter Skog, när denne gick i pension. Han tycker fortfarande att han valde rätt yrke den gången.
Halv sex varje morgon är han på plats.– Jag håller på så länge jag har lust, till framåt eftermiddagen någon gång, säger han. Jag är ungkarl och bestämmer själv över min tid. Några längre semestrar har det inte blivit under åren.
– Njae, det är inte så viktigt. Jag trivs med att komma hit till smedjan och arbeta. Jag tröttnar inte på att smida yxor.
Han är deltidsbrandman och får rycka ut när frivilligbrandkåren behöver hjälp. Till för några år sedan spelade han även med i Hjärtums fotbollslag. Tidigare höll han också på med konstsmide, men det tog för mycket tid. Men en och annan specialbeställning åtar han sig. Som till exempel en kopia av den bila som a-vändes vid en avrättning på Tingsberga kulle i Götaälvdalen, för nästan hund-rafemtio år sedan.
Telefonen ringer, det är en kund som bestämmer tid för att komma och hämta en yxa han beställt. Willy putsar den och sätter på ett skaft. Genom fönstret lyser den grå dagern in. Snömodden skvätter när stora bilar kör förbi. Inne i smedjan är det varmt. Lysrörets vita ljus från taket och den röda lystern från glöden i ässjan, de stora svarta maskinerna, den murade eldstaden och alla verktyg, det är nästan som en tavla, fast på riktigt.
När jag går hör jag slagen mot den rödglödgade metallen och städet, det sjunger, dunk-de-dunk, dunk-de-dunk.
Fotnot: Hetsen = upphettningen.
”Slut Citat”
Får du syn på tidningen? Köp
Lämna ett svar