Masthuggskyrkan Förr o Nu

Tidens konstnärliga syn

Det estetiska idékomplex, som utgjorde Sigfrid Ericsons konstnärliga bakgrund, har kommit att få benämningen nationalromantik. Man brukar betrakta Ragnar Östberg och Carl Westman såsom riktningens båda första och främsta företrädare på arkitekturens områden Gregor Paulsson har givit ett i detta sammanhang intressant uttryck härför, när han säger att de tre (den tredje är Lars Israel Wahlman) ledande arkitekterna kom ”att i tidens fullbordan bygga var sitt stora monumentalbygge, Stadshuset, Rådhuset och Engelbrektskyrkan, och i Göteborg byggde deras själsfrände Sigfrid Ericson Masthuggskyrkan, kanske den genuinast nationalromantiska av våra landsmonumentalbyggnader”)

Den med industrialismen följande inflyttningen till städer hade vid 1900-talets början fortskridit så långt, att många av dessa därmed också fått större behov av relativt stora byggnader för offentliga funktioner och av representationsverk. Detta torde vara en del av bakgrunden till nationalroman tikens mest uppmärksammade arbetsområde: rådhus, stadshus, kyrkor och liknande. Till bilden hör också ett stort intresse hos de ledande arkitekterna för ”arkitekturens mindre uppgifter”, villor arbetarbostäder o. s. v. liksom för konsthantverket.

Man har till och med hävdat att denna senare sida av arkitekternas verksamhet vid denna tid skulle vara den väsentligaste. Teoribildningen kring perioden är inte av svenskt ursprung utan närmast engelsk med John Ruskin och William Morris som ledande förkunnare. Ett av de viktigaste dragen innebar ett hävdande av det nationella och självständiga och det torde vara tillämpningen härav som utgör bakgrunden till att ”för första gången i vår historia fick den svenska byggnadskonsten en givande roll och inte endast, som tidigare, en tagande”.

Underlaget för den starka ställning nationalromantiken får måste sökas i det förhållandet, att den som arkitekturuttryck framkom ur bestämda underliggande teorier och grundligt genomtänkta uppfattningar, i högre grad än att vara ett ytligt upptagande av rena form- och dekorationssätt. Detta gäller naturligtvis endast konstnärsprestationer i första ledet. Snart fanns det de som endast såg riktningen som stil och arbetade därefter. ”För talanger och genomsnittskonstnärer var stilen ytterligt svårtil1ämpad.

Det är också symptomatiskt, att nationalromantiken, med en ny klarhet som mål, söker sig till kategorier, som dels ligger före denna utveckling, särskilt till vasatiden och medeltiden, dels vid sidan om den: till ”det kärva språket på allmogens läppar”. Dessa val beror inte i första hand på att man önskar direkta förebilder utan snarare på att man här tyckte sig finna något som rimmade med den ideella uppfattningen och kravet på en elementär och mer ursprunglig formbildning, som härtill ansågs vara svensk, och det var just något man ansåg betecknande för tiden ifråga och för allmogekonsten.

Idémässigt är alltså denna målsättning mot primärt och förutsättningslöst skapande nära sluten till och säkert beroende av jugendrörelsens strävanden till en ren, förutsättningslös arkitektur, även om denna snabbt i sintillämpning blev linjär schablonmässighet i många stycken. Man kan alltså se nationalromantiken i ett helhetskomplex med detta gemensamma drag: bort från 1800-talets eklektiska stilanda. Det finns ytterligare en aspekt, som framförts av August Hahr, nämligen att nationalromantiken var en reaktion också mot det drag hos jugendrörelsen även om detta långtifrån gällde hela denna – som utmärktes av ”ett böljemjukt ringlande kring en konstruktiv kärna”.

Det heter: ”Möjligen bidrog motviljan mot denna förfuskade stil att hos oss väcka intresse för vasatidens enkelt kärva, sakliga byggnadskonst, hos vilken dekorationen blott är, som det sagts, ett på den grova dräkten fästat ädelt smycke.”

På detta sätt uppstår frågan om frigörelsens och reaktionens mönster, där sanningen bör sökas i en mellanväg. Många har påpekat det inadekvata i termen nationalromantik med rätta om man ser det som en definition. Om man vill framhålla dess relation till nationell självkänsla och nationella förebilder och man sedan anser att denna relation är ett utslag av, eller präglad av, romantik är termen naturligtvis fullt användbar; och det ligger givetvis också mycket häri. Men man måste komma ihåg, att detta endast är en del av riktningens innebörd. Den djupare relationen till byggnadselementen och funktionen, som var tidens, skulle, som det framhållits, kunna motivera en term som nationalrealism såsom mer relevant.

Det är givet att alla konsthistoriska periodnamn har sina brister, om man ser dem som definitioner. Nationalromantik har i denna uppsats betraktats som ett arbetsnamn.