Tenn är ett silvervitt metalliskt grundämne med beteckningen Sn (latin: stannum). Den här smidiga silvervita metallen oxiderar inte med syre vilket gör att den används för att skydda andra metaller mot korrosion med en tennbeläggning. Tenn är en av de metaller som är kända av människan sedan antiken, då det mjuka tennet hade stor betydelse med den även mjuka kopparn, då de tillsammans bildar den hårda legeringen brons. Tenn utvinns framförallt ur mineralet tennsten (kassiterit). kan valsas ut till, s.k. stanniol (efter latinets stannum = tenn) . Tenn ingår i många typer av legeringar, t.ex. brons. Metalliskt tenn kan vid temperatur under 13°C ombildas till pulverformigt tenn, så kallad tennpest. Tennpesten kan hindras genom att tenn legeras med några tiondels procent antimon, bly eller vismut.
Tenn ingår i många legeringar, varav här endast nämns de i vilka tenn är huvudbeståndsdel (de övriga, t. ex. brons, nämns under huvudmetallen). Tennlagermetaller (vitmetall , babbitt ) innehåller förutom tenn 7-20% antimon och några procent koppar. På senare tid har man i stor utsträckning bytt ut tenn mot bly (blylagermetall).
Till hushålls- och prydnadsföremål av tenn används förr tenn-blylegeringar (hit hör även engelsk ”pewter”). Högre glans och ogiftighet får man genom legering av tenn med 4-8% antimon och ca 2% koppar (britanniametall). Tenn för tuber och folie (stanniol) har numera nästan helt ersatts med aluminium. Planglas tillverkas nu alltmer genom att glassmälta hälls ut på en stor yta av smält tenn.
Omvandlingstabell tenn
Lämna ett svar